Vilka fjärilar?

.
Alla fjärilar jag fotograferat här, är vanliga på Mälaröarna och kan återfinnas i våra trädgårdar om vi ger dem förutsättningar för det.

Nässelfjärilen är en av de vanligaste vi har, särskilt på våren. Det är en av de tidigaste på året, eftersom den övervintrar som vuxen och kan visa sig redan i mars om det är några soliga och varma dagar.
De övervintrade fjärilarna är oftast bleka och slitna. Alla fjärilar är som vackrast när de är nykläckta, innan livet har hunit tufsa till dem.

Denna nässelfjäril är nykläckt och skinande fräsch, fotad den 10 augusti. Nu ska den äta upp sig inför vintern, och efter det letar den raskt reda på en bra övervintringsplats, i god tid före höstrusket.

När fjärilarna vaknar efter vinterdvalan, behöver de mat för att fylla på de förbrukade energidepåerna, så de får kraft inför parning och äggläggning. Bara värdväxterna växt sig tillräckligt kraftiga för att hysa glupska larver, så sätter de igång.

Påfågelöga

Både nässelfjärilens och påfågelögats larver lever av brännässlor. Finns det inga brännässlor så finns det vare sig nässelfjärilar eller påfågelögon.

Citronfjäril, hane

Citronfjärilens hane känner nog de flesta igen. Tidigt på våren vaknar de övervintrade hanarna, lite tidigare än honorna, och börjar patrullera skogsgläntorna för att vara först med att uppvakta damerna så fort dessa också vaknar. Citronfjärilhanens vingar är citrongula, honans är ljusare, lite mer grönvita, och kan misstas för en kålfjäril. Men både honan och hanen har denna citronform på sina vingar.

Även vinbärsfuksen övervintrar som vuxen och vårens första är bara en blek kopia av detta nykläckta sommarexemplar.

Vinbärsfuksen känner man lätt igen på de flikade vingarna. Hanens vingar är mer flikiga än honans. Med denna vinbärsfuks har jag presenterat fyra av våra fem övervintrande dagfjärilar. (Den femte är sorgmanteln)

Grönsnabbvinge, vår enda gröna dagfjärilsart.

I april - maj börjar årets tidigaste fjärilar att kläckas. Bland de första är grönsnabbvingen och smultronvisslaren. Båda är relativt små fjärilar, men väldigt söta när man väl får syn på dem.
Grönsnabbvingen är vanlig, men flyger inte alltför långt bort från skogsgläntorna. Smultronvisslaren är inte heller ovanlig och är liksom grönsnabbvingen en typisk vår- och försommarart.

Smultronvisslare, hette tidigare kattostvisslare. Men dess larv lever inte alls på kattost utan av smultronblad.

Smultronvisslaren är inte heller ovanlig, och är liksom grönsnabbvingen en typisk vår- och försommarart.

Blåvingar finns i ganska många arter som kan vara svåra att skilja åt om man inte är van. Vi har några arter som är vanliga här. Tidigast på våren ser man tosteblåvingen. Lite längre fram på sommaren är både ängsblåvinge och puktörneblåvinge vanliga. Några fler arter kan man ockå se ibland, t.ex. silverblåvinge och klöverblåvinge.

Ängsblåvinge. Det vet jag för att jag sett undersidan. Det är på undersidan av vingarna som de säkra kännetecknen finns.

När vi väl kommit en bit in i juni så börjar gräsfjärilarna dyka upp.
Kamgräsfjäril och pärlgräsfjäril och luktgräsfjäril är alla mycket vanliga.

Pärlgräsfjäril.

Pärlgräsfjäril är en ganska liten och ganska diskret fjäril.

Kamgräsfjäril.

Kamgräsfjärilen är också både liten och diskret. Den är en liten smula mindre än pärlgräsfjärilen, men ändå lätt att förväxla. Men tittar man på fläckarna på bakvingarna så ser man skillnad. Kamgräsfjärilen har inga fläckar där, medan pärlgräsfjärilen har tre vackra fläckar på rad, med ett vitt fält innanför.

En fjäril som nästan kan se svart ut när den flyger, eller enfärgat brun och "lite tråkig", är den oerhört vanliga luktgräsfjärilen. Den känner man också igen på bakvingens undersidan fläckar, tre + två fläckar. och så den bruna färgen förstås. Den är också större än de två föregående gräsfjärilarna.

Sandgräsfjärilen däremot är en fjäril som har minskat och försvunnit från stora delar av Sveriges inland. Längs södra Sveriges kuster finns den kvar, på några platse intill Vänern och Vättern, och så här kring östra Mälaren.

Sandgräsfjäril.

Sandgräsfjärilen dyker upp lite senare på säsongen. Den sätter sig gärna på marken eller på stenar och berg, och så slår den ihop sina vingar och drar in framvingen under bakvingen - och VIPS så är den osynlig! Ovansidan liksom framvingen går i gulbrun ton. Hos mig återfinns den troget i den blommande oreganon.

Mindre guldvinge.

Mindre guldvinge är ett säkert kort på högsommaren där det finns nektarblommor.

Säkra kort är också våra tre "kålfjärilar"; rapsfjärilen, rovfjärilen, och kålfjärilen. De är inte så svåra att se skillnad på, om man vet vad man ska titta efter. Men för trädgårdägaren kan de gå på ett ut...

Har man tur odlar man inte kålväxter. Larverna gå lika gärna på andra korsblommiga växter, som till exempel "ogräset" ryssgubbe. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/brassica/bunia/buniori.html

Rapsfjäril med sin typiska mörka ådring på bakvingen.

Kålfjäril.

Kålfjärilen är större än både raps- och rovfjärilen. När den flyger ser den ut som vita fladdrande rosetter, oerhört charmigt faktiskt!

Och för den som odlar kålväxter, kan jag bara rekommendera täckduk.

Silverstreckad pärlemorfjäril

Ibland kommer även pärlemorfjärilar in i trädgården. Vanligast är nog den silverstreckande pärlemorfjärilen, en ganska stor fjäril som gör ett "brandgult" intryck.

Liksom hos blåvingarna finns det flera olika arter pärlemorfjärilar som är svåra att skilja från varandra. Flertalet av dem (men inte den silverstreckade) har runda pärlemorvita fläckar på undersidan av vingarna.